Vi går genom livet varje dag, många kämpar med en skola eller ett jobb de inte gillar,
som de inte vill ha. Många är missnöjda med det liv de lever, däribland jag.
Varför ändrar man inte på allt? Varför bryter man sig inte fri ifrån alla måsten?
Varför skiter jag inte i skolan, när jag inte vill bli något stort, när jag inte vill plugga,
när skolan håller på att göra mig galen?

Varför tar du inte på dig en neongrön kavaj, sprejar håret blått och går ut på gatan och skiter i hur alla stirrar? Varför finns det normer för hur man ska se ut, bete sig, leva sitt liv? Och varför bryter vi dem inte, varför vågar vi inte sticka ut, göra precis som vi vill? Blir man inte lyckligast om man går genom livet på sitt eget sätt?

Nu vet jag såklart att det i viss mån skulle kunna bli kaos om alla levde precis som de vill.
Men jag blir bara så arg på alla måsten, på hur utanför man blir om man väljer en annan
väg än den stora massan. Det är så fel. Det sägs att man väljer själv hur man vill leva sitt liv,
men egentligen styr samhället en på något sätt i alla val man gör.

Jag vill vara den jag är, jag vill förverkliga mig själv, göra mig lycklig. Men jag vågar inte,
är rädd för att hamna helt utanför alltihop, rädd för att bli ännu mer ensam än vad jag redan är.
Jag vill inte gå på högstadiet, jag vill åka iväg som volontär. Jag vill göra något vettigt,
inte läsa böcker som gör mig galen för att jag inte förstår.

Varför kan vi inte bara tillåta alla att gå sin egen väg, utan att döma och förakta?