Duvors vingslag ekar
som från urminnes tid
där människor alltid gått
med böjda huvuden

Där har varit mörker
en tryckande rädsla
till dess murar gett vika
för fåglars sång

Och då solljuset föll in
lyfte skammen från våra bröst
inga grindar kan längre
hålla oss i mörkret