Han satt naken på knä, med händerna framför sig

vek sig ner och tog sats

sköt sedan upp ryggen

tills benen stod rakt upp

och balanserade

med två flator

hans ögon stirrade ner

i hjorden

av grus

vände sedan sitt ansikte
mycket sakta

mot mig

och log

med tänder av granit

sen viskade han;

det är som att gå baklänges på himlen

stödd av osynliga händer..

sen vände han bort ansiktet

-

jag var tvungen att välja

ur förlamningen