telefonen skriker av tystnaden
för det är inte längre någon som ringer hit
det är inte längre någon som
vill ha timslånga samtal där
vi pratar om allt och ingenting
som vi egentligen aldrig minns något av

det är inte längre någon som är ensam
där ute i mörkret
för alla har vi hittat substitut till allt det
som vi värderade högst innan

vi har hittat människor
som drar ut oss i verkligheten så att vi inte
blir så ljuskänsliga för att vi alltid fastnar
inne i det mörka rummet med bara en skärm som lyser
eller den röda lampan på telefonen som visar
att den inte ligger på

men det finns nätter då jag bara sitter
hemma och väntar på att telefonen ska sluta
vara så förbannat tyst och få veta
att du fortfarande lever

fattar du inte att det var din röst som fick mig att le?
och det var den som fick mig att klara alla ensamma nätter

(jag klarar mig inte utan dig)