Tiden försökte fängsla mig
i askan av Pompejis sista andetag
men jag reste mig och och vinden
kastade mig till västgoternas
plundring av rom

I Lindisfarne fyllde skriken
mina öron och mitt svärd
drack sig mätt på klostrets
röster som hade dränkts
med sina skatter
och sedan konverterade jag

korset tog över vinden
och jag drog ut på korståg
mot öst och den heliga graal
jag var en av kropparna
som Leonardo da vinci forskade i
och pesten erbjöd mig sina spår

jag var den första häxan
som brändes på bål
men jag överlevde och
blev slav i Amerika
och jag såg Vasa sjunka
och general Custers fallna armè

jag var sydstatare i kriget
och i Europa lade jag den
första rälsen och jag såg
den sista avrättningen i Sverige
jag var den enda överlevande
efter morden på den ryska tsarfamiljen
och under andra världskriget var jag
en rädd ubåts kapten

jag mördade John F. Kennedy
och fick Nixon igenom watergate affären
jag födde George w. Bushs lögner
och paranoia vars barn drog ut i krig

tiden blåser fortfarande
hårt och kallt mot mitt
huvud och hjärta där
den samlar sig
som ett motstånd
mot min vandring
samtidigt som jag hör
den viska att jag ska
fortsätta men min kropp
känns som ett skal
och jag brukar vika
papperstranor med böner
om att den ska visa mig
min grav men allt jag
får som svar är:

fortsätt du vandrare
av öde och nycker, fortsätt
herre, än är mitt fängelse
i dig starkt

men jag är ingen gud