Jag såg dej, vem är du? Om vi hade bott i samma hus, fast på landet, då kanske vi talat med varandra. Här talar man inte, oftast ute så ser man ensamma människor som går, de enda grupper man ser är familjer, delar av familjer eller ungdomar. Ja barn naturligtvis, de är som vanligt, oförstörda av stadens utanförskap. Ja i alla fall ännu…

Hej, säger man, naturligtvis, ”han bor på 3 plan höger” eller ”hon bor på botten, första dörren”. Man vet det, man ”träffas” i nåt trapphus, kanske 10 ggr om året, samma hurtiga hejande mitt i steget. Sällan man bryter detta. Jo när en knarkare flyttat in ovanför mej, och med det en massa annat som mycket hög musik, besökare i den icke alltför förtroende ingivande skaran, satellit TV mottagare som stals på vinden…. Ambulans som hämtade folk för att de var helt okontaktbara helt enkelt. Allt hände då och vi var några grannar som talades vid och fick gehör för att få honom vräkt… När eldslågor slog ut genom det öppna fönstret så var måttet rågat…

Men annars, ”hej” är det vanligaste vi säger, stadens förbannelse, okontakten….