en gång hälsade jag på i huset som jag upplevde som så stort
jag tror jag glömde något där
det har i alla fall blivit mindre
kanske var det min barndom

när jag klev in immade värmen mina glasögon alldeles vita
och det luktade mat
det var här inne jag bestämde mig för att aldrig bli stor
precis som Pippi Långstrump
undrar om hon lyckades?

jag gick ner en trappa för att göra min röst hörd
nu när jag var vuxen
då såg jag en glimt av den gemenskap jag tappat bort på vägen
kanske saknade jag den lite
ingen hörde mig

sedan började hon dansa
iklädd sin vardagspyjamas av urblekta ränder
och fladdrigt sommartyg en iskall vinterkväll
då kände jag att jag ville vara som hon
lite grann i alla fall

kära lilla krumelur
förlåt mig