det är februari nu igen
och jag får redan dåliga vibbar
minnena från förra året gör det
svårt att tro på detta

och det bor så mycket saknad i februari
så att det gör ont i hjärtat bara av att tänka på det

det var du&jag och jag&han då
nu är det inget av det
det finns bara du, jag och han
med stora mellanrum emellan

det finns inga bussresor
till ställen där man egentligen inte vill vara
inte det där fina ansiktet
och ord som du är min och jag är din

men det finns fortfarande
ställen jag undviker att vara på
teveprogram som jag inte orkar se på
och ord jag inte tycker om att höra

bilder som fortfarande spelas upp i mitt huvud
och svartsjukan väller upp inom mig även om jag inte vill
och fortfarande finns det inget som skrämmer mig mer
än en ryggtavla vänd mot mig

men det som jag hatar mest
är tårarna som väller fram inom mig
trots att jag lovat mig själv

att aldrig gråta för hans skull