En blåsig vårmorgon
kom svanen glidande över dammen.
    Vingarna vikta upp.
    En lyra av gnistrande snö.
Så stannade den
vände sig ett halvt varv
    och låg stilla.
Det vita hade brister såg jag:
halsen brunstrimmig
kanske för mycket grävande i dyn?
Från sidan såg den mot mig:
    en dyster blick ur ögonvrån
    bilden av ondska
    skam
    och dåligt samvete.
Långsamt simmade svanen bort igen.