Det var på den där busshållplatsen där jag satt och väntade efter arbetet som jag helt otippat blev vän med själva väntans väsen. På morgonen hade jag hatat att ligga vaken i sängen och vänta på att telefonen skulle börja sjunga The Clock. Inte kliva upp och använda tiden till något. Nej bara ligga och vänta. När jag stog vid kaffebryggaren på arbetet höll jag på att gå i taket för dropparna bara segade sig fram. Ett helvete att bara stå och vänta på att kannan skulle bli full. Bara stod och stirrade medan pulsen stegrades, djävla väntan. Middagsrast och en taskig text redogjorde för mej att det skulle ta sju minuter att micra maten. Dessutom var den förbannade micron upptagen. Faaan, skulle jag behöva vänta hela rasten för att få i mej lite mat Efter arbetet i väntan på bussen hände det något. Själva väntan blev en del av mej. Stirrade långt ut i himlen. Och jag visste att jag inte bara kunde vänta till månen ramlade ner, nej jag kunde vänta till den dag då du skulle komma tillbaka.