och en nyss utslagen knopp från rosenbusken

tittade länge på trädet bredvid..

" psst! "

" ja ? "

" jag ser att dina knoppar slagit ut från trädets senaste grenar ? "

" men det är mina årstider kära du " sa trädet gammalt

" men är du inte glad då ? Att du fortfarande växer dig ut och spirar runt i denna trädgård..jag är jättelycklig för att jag nyss knoppat ut! "

Trädet hummade och hostade till.

" är du inte glad då ? "

" glad och glad..lyssna på mig kära ros. När denna sommar går mot sitt slut så dör du. Men inte jag. Jag fortsätter och fortsätter, och det enda jag känner och ser är det som finns inom min stam. Min kärna. Ja..jag ska inte sticka under stol med att jag blivit förnämt lycklig över alla nya grenar och knoppar som slagit ut och givit mig stor värme och förnöjsamhet. Men dock är jag den densamme nu..som jag var för etthundratretti år sedan. "

rosen grimaserade lite nervöst.

" etthundratrettio år..? "

" ja "

" ojdå..och jag som är jättelycklig för bara denna sommar.. "

" och det skall du vara kära du..precis som jag "

" som du ? "

" ja..att jag vet att du finns här bredvid, en kort stund "

rosen fick något ledsamt i blicken

" tänk aldrig så, att det någongång tar slut. Se vad du är idag "

sa trädet och viftade plötsligt med grenarna, så några frön singlade ner mot rosenbuskens sommarvarma jord.

" när du vill och önskar dig, att bli en del av trädets stam, så låt då dessa frön slå rot. Men gör det där du står, för ditt gamla jag är en del av ditt nya. Rosen är alltid ditt hjärta och glöm ej, att inget skall återgäldas. Det jag är, är det jag får. "

" det jag blir, är det jag är " frågade rosen insiktsfullt.

" om du.. vill växa..genom årstider.."