Vem kan svara på den frågan?
Är jag en avbild av den Gud jag blivit lärd att tro på?
Går jag här på jorden för att samla poäng till himmelriket?

Eller är jag en genetisk kombination framavlad genom år miljonerna?
Bär jag inom mej svaret på livets gåta?
Ska jag söka svaret eller låta frågan vara obesvarad?

Jag har fått förmånen att vandra här på jorden. Mina fotspår kommer alltid att finnas kvar,
som reporna i berghällen som inlandsisen skapade
för tusentals år sedan.

Mina repor blir inte stora eller många men de kommer alltid att finnas där.
Någon kommer att andas den luft jag andats, någon kommer att vandra i just de fotspår jag lämnat.

En sekund av universums tid har jag fått för att göra det bästa jag kan.
Jag kan inte söka svaren på alla mina frågor utanför mej själv. Jag måste resa inåt i mitt eget universum.

Jag måste öppna dörrarna och utan rädsla kliva in och avslöja alla hemligheter.
Som små stjärnor glimmar de på min himmel. Jag kan plocka dem en efter en och lära mej deras mysterium. Det mysterium som är jag.

I bland är resan tung, upptäckter jag gör tynger mej, får mej att sörja, får mej att gråta.
Men det är renande tårar som sköljer bort stjärndammet ur mina ögon och jag kan se klarare.

De svårigheter jag möter i livet är inte problem utan uppgifter som jag ska lösa på bästa sätt.
Ibland väljer jag fel väg och hamnar utanför livet. Men jag vet att jag gör så gott jag kan efter min egen förmåga.

Jag är den jag är med både positiva och negativa sidor. Men det är jag.
Jag är här och nu, gårdagen är borta och framtiden vet jag inget om. Jag är bara just nu och just nu vill jag leva fullt ut och bara vara jag.

Jag har känslor och jag har rätt att känna alla, både bra och dåliga.
Jag har rätt att vara jag. Jag har rätt att ta min plats.

Jag kan visa mej som den jag är utan masker och spel och låta människor se mej som den jag är. Tyck om mej om du vill eller förakta mej eller älska mej eller hata mej.

Men glöm aldrig att det är dina stjärnor som speglar sej i mina ögon