häromnatten,
i fullmånens starka sken
viskade jag min hemlighet
i Näckens nyfikna öra

på den mossbeklädda stenen
tillät jag min enkla sanning
att formas till ord
som av läppars
leende blev till mellan oss

uppkrupen
i hans seniga knä
höll han om mig, smekte mitt hår

skogens alla varelser
närmade sig sakta
ditlockade av vår doft
deras ögon lyste lystna, gula
i allt det mörka

virvlar av svart skummande
vatten musicerade sin väg
runtom stenen
där i forsen

jag är inte förvånad,
log han tillbaka
när jag avslöjat min hemlighet
hans ljusa ögon glittrade
av okynne och lusta

min enda önskan;
att han skulle fela mig
tills jag passerade
min och himlens yttersta gräns

och att få stanna kvar
i främmande exotiskt land

hörsammade han,
denne nakne underbare man
med sin ljuvliga stråke
sin tonsäkerhet

och takt

till tonerna av svarta stjärnfall
och mörkgröna granbarr
gjorde han mig till viljes
gång efter
annan

och nu;
är jag hans

i evighet