Uppenbarelsen

I fågelstrupen slumrar vår’ns gudinna,
i dröm om grönt i snö på tidens sel.
Hon spritter upp ur vilans tunna hinna,
när solen återkommer, grann och hel.
Hon famnar cittran; sömn och mörker svinna.
Hör: himmelskt, rent gudomligt citterspel:
Som silverregn, med sol i, toner strila
ut över jord, som varsamt väcks ur vila.

Nu stiger saven upp mot livets himlar,
nu bjuder kärleken sitt smörgåsbord.
Se, sommarsolen rider himlens skimlar,
strör blomsterfägring över brudklädd jord-
till ljuv musik. Klara toner vimlar;
var ton så klar, som luft och ljus i Nord.
Och livet ler ikapp med vinterfången,
som jublar, fri: Gud bor i fågelsången!