Jag trodde aldrig att vi skulle komma till det här min älskling.
Att du skulle stå där och att jag skulle stå här.
Jag trodde aldrig att vi skulle ha slut på ord att säga och jag trodde aldrig att vi skulle vara rädda för att röra vid varandra.
Jag trodde inte att ett osynligt avstånd kunde vara så pass påtagligt och jag visste inte att sorgen i ens hjärta kunde sätta en i sådan fysisk smärta.

Du står där, på din sida och jag står här, på min.
Vi säger inget, alla ord är förbrukade.
Vi gör inget, du står där och jag står, här.

Du älskar mig, och jag, jag älskar dig.
Sorgsen kärlek, smärtande kärlek.
Och det kan göra så ont att jag vill skrika.
Då tror jag att du vill skrika också.

Jag visste inte att det kunde göra så ont att älska någon.
Och jag visste inte att det skulle göra så ont att älska dig.

Och jag önskar, älskling, att jag aldrig aldrig hade träffat dig.
Då hade jag varit jag, ett jag utan ett dig.

Nu är jag inte med dig men det känns som om att jag heller aldrig kommer att bli hel igen utan dig.

Du står där, och jag, jag står här.
Ensam i en värld utan dig men med din närvaro som ständigt omgiver mig.