Vågar du? Vågar du öppna dina sinnen mot oändligheten, låta dig fångas av föreliggande inspelnings Hälsingelåtar, sprungna ur genuina spelmäns inomvärldar? I denna musik dansar vättar, troll och huldror. De greppar din själ, drar den in i en ringdans med sig själva och vildmarkens alla forntida gudar, en dans, som snurrar, studsar och leker till låtarnas förtrollande toner… Vågar du vila i tassandet från flämtande skuggor och solblommor, tassandet runt mossiga stenar och stammar i storskogens gröndunkla andetag?
Vågar du följa de trolska tonerna, som för dig in i Mottiland… landet av svedjerök och forntid, format i nordvästra Hälsingland, av finnar med valkiga nävar, vilja av stål, brinnande tro på sig själva som varande ett med besjälad natur och dess beskyddande gudar…
Musiken dessa mänskor och deras ättlingar skapat är stigen ur själarnas förlossning, förlossning från råslitets fångenskap i vardag och verklighet…
Tonerna vibrerar av drömmar, förtrollande frihet…
Vågar du vila i denna musik, låta dig bevingas av tonerna, sväva i ljudande forntidsvind ovan vardag och verklighet…?
Vad riskerar du? Risken är, att du blir trolltagen, förd in i evig kärlek till Nordens Elyséum, Hälsingland, där storskogens väldoftande sus, åsarnas och bergens blånande, dalarnas leenden, älvarnas friska brus och bäckarnas milda sorl, sjöarnas glitter och tjärnarnas milda blickar omfamnar dig… och fyller dig med denna trolska musik, ur vilken ingen återvändo finns… Vågar du?

***

Anno 1598: Bortom allfarvägar, bortom stigar av mänskotramp: flerhundraåriga trädmastodonter omfamnar tidlösa gläntor…
Blåhimlens klarblå skymtar leker i urskogens mossiga sus… trollgömmor i lavdunkel… solblommor fladdrar… värmen tassar tyst… Ormbunk och björklöv sträcker sin grönstänkta skirhet ut, som en flimrande syn av en nymornad sommar, som leende famnar otåligt liv…
Smultrondoft smyger in i värmedallret. Friden breder en flik av middagsslummer över gläntan. I stillheten höres endast humlornas mumlande addering av sina ägors blommor…
En finnfamilj ifrån Rautalamppi, Savolax, Finland, bestående av familjefadern Urho Tenhonen, (möjligen Tarfuainen) hans far och mor, makan Aino, fyra söner och en ko, vilar i nämnda glänta… Tysta väntar de på en storloms rop, ett rop, som skall utvisa var de skall bygga och bo… De sträcker ut sina händer, önskans fina fångstnät, låter själarna smyga fram, nosa i konvaljers doftsky…
-- Närmare källan kommer vi aldrig… odrunknade, viskar Urho, inåtvänt.

Dessa människor var de första svedjefinnar som kom till norra Hälsingland. De bosatte sig i Hassela, i Kölsjön. Det var de som satte ”första gränsstenen” till vad som sedermera kom att kallas Mottiland. Detta ”rike” sträcker sig mellan Råsjö/Julåsen i nordväst, Flataklacken i nord, Malungen i sydost och Furuberg i syd. ”Rikets residens” tronar i så gott som mitten av regionen, någon kilometer norr om en av Mottilands många gamla finnbyar, Valsjön. ”Residensets” namn är Olkahot. ”Palatset” är en ”byggnad” av susande fur och gran, vildmarkens väldoft, tystnad, björnbrum, vargyl, blomdoft och fågelsång.

Varhelst i Mottiland du befinner dig omfamnas du av århundraden… Lyssnar du, så hör du i vilande forntidsvind ljusa kvinno- och barnröster och brummande basar gnola urgamla finska runor… Småningom hör du ackompanjemang av hemmagjorda kantele (det finska nationalinstrumentet) och där, där stämmer senare tiders fiol in…

Nävar, valkiga som hästens hovar, famlar sökande på stråke och strängar, fingrar begynnande, söker frigöra toner ur sorlet som hörs ifrån ursprunglighetens källa i oåtkomligheten… Somt förmår de fånga, kanske kontrasterande skuggor och dagrar, djupaste mörker måhända, dock alltid glimtar av strålande sol, som glittrar också i de svartaste tonslingor, de i tidens flykt svävande…

Och där, här och nu, når de dig, tonerna som av tiden bevingade, väver forntid och nutid samman till en väv att vila i… en vila som stämmer din själ till samklang med din sökta, inre harmoni…

Vågar du?