Jag läppjade flaskan
försiktigt
med skräcken att åter
få smak
Höll krampaktigt korken
i handen
Ständigt beredd
att inte falla
för djupt


Rädslan för smärtan att skiljas
domnar bort
när hjärtat fryser
Den vetskapen
hade skyddat mig
Tills då

Jag vet att jag saknade smaken
där i kölden
Att låta små små droppar
ur någon annans verklighet
rinna ner
för strupen

Att knyta
mina livsknutar
på någon annans
tråd

Men ändå
hällde jag ut
allt
Lät det rinna
ner för vaderna
Röda droppar
som av blod
Jag krossade flaskan
mot pannbenet

Så skräckslagen
för den emotionella bakfylla
som det innebär
att få hjärtat stucket
blodigt
av den
som det bankar för