Leds på en väg helt utan syfte, helt utan liv.
Mot ett straff, mot ett virus snäppet värre än hiv.
En lång väg att gå, så många trötta bokstavsben.
Kall natt, dimmig morgon med ingen grav, o-len.
Ligg där stilla, nostalgisk men rädd.
Jag vet du är rädd, helt äcklig och utspädd.
Fötter går långa gatan fram, sår i kanten, spår i en not.
Rötter utan svar, det finns ingen enkel miniräknar-kärleks-kvot.
En gata, döda livets längtan och för bort.
Fy dig som hjälper en, en skadad att göra lidandet kort.
Det ska vara tungt, det ska vara tusenmila-svårt.
Du kan ingenting, du förstår inte att det ska vara hårt!
Jag kallar dig ond, jag kallar dig blind.
För du är inte här, inte kär. Du är inte med mig med din kind.
Du är inte någon, inte något, helt utan framtid.
Allt jag kan säga för du har lämnat mig, du vilar inte här bredvid.
Hjärta med hjärta, ett plus ett lika med två.
Vad kan vi göra, det är bara att fortsätta gå.
Inga tårar, ingen tröstan, inget för dig att vara vaken.
Du räknar inte längre några fräknar, det är bara att komma till saken.
För att allt är ett trassel, det är trångt, allt är skosnöre-vromt.
Att jag ens kunde tänka mig en väg, att ett liv utan dig skulle bli så tomt...