Hej det är jag igen. Jag har tänkt efter nu, jag har inte kommit fram till något konkret. Samtidigt som jag förstår hur ni tänker så kan jag ändå inte förstå era krav på mig. Jag vet att min frist snart löper ut, även om jag inte vet vart jag ska leta så börjar jag att se ett slags mönster, en indikation på något, jag vet inte vad. Jag ber er om lite mera tid.
Under de första dagarna efter det att ni tagit kontakt med mig måste jag erkänna att jag inte tog uppgiften på allvar, jag fortsatte med mina dagliga sysslor och förstod inte vilken roll jag spelade. Hotet hade då ännu inte visualiserat sig för mig. Med tiden började den dock tränga sig på mer och mer, till en början bara som en tankelek innan jag somnade, sen som en slags irritation, en ljudlig insekt som kunde avbryta mig mitt i tal. den började uppsluka mig, vissa dagar låg jag kvar i sängen helt uppslukad av någon ny idé eller följandes ett nytt mönster. Allting verkade bli gråare och gråare, alla kanter upplöstes, utom den här, den enda. För första gången i mitt liv kändes det som att jag hittat rätt. världen omkring försvann. Familj, vänner, värden allting togs sakta ifrån mig. Jag är ensam nu, det här är min livsuppgift min enda anledning till existens. Jag blir mer och mer säker, jag förstår min funktion, jag har slipats ner till den formen som kan föra kugghjulen framåt och jag är som stöpt för att passa mellan raderna här. jag är den enda som verkligen förstår vad allt det här handlar om, om jag fråntas det här, vad har jag då? Jag vet inte om jag kommit närmare ett svar, jag börjar mer och mer tvivla på att något sådant finns. Och om det finns är jag övertygad om att ni redan vet det.