o som vi sprang
som vi sprängde fram

våra blickar skar igenom betong
i våra leenden speglades miljarder

vi behövde inga kristallkulor för att förutspå framtiden
det var vi som skrev den

oftast var vi ofelbara
annars förlåtna i förväg

vi ville ju bara väl
(oss själva kanske aningen extra väl)

- - -

jag fick aldrig ihop det
hur den kunde krypa ifatt mig
när jag sprang hela tiden

den kröp ju så långsamt

tröttheten

- - -

till slut han den ifatt mig...

- - -

jag fick rymma
långt, långt in i mig själv

- - -

jag monterade kameror i ögonen
och motorer i armar och ben
och sensorer i alla nerver
och en röstsynthesizer i tungan

- - -

nu fungerar kroppen mer eller mindre perfekt
utan att jag behöver vara där

jag följer allt på min lilla monitor
långt där inne i mörkret

- - -

det är ganska bekvämt
att bara åka med
att inte engagera sig för mycket
att inte dra

- - -

motorerna och sensorerna drivs av vilja
och viljemätaren står ganska högt

trots allt

strax under halv tank

- - -

men jag borde gjort en karta
på vägen tillbaka

om jag någon gång
skulle vilja bli

närvarande

igen