Poet, du Guds talman i mänskornas rike,
slå an nu din lyra, och stäm
nu, du sjungande himlarnas like,
Guds toner, att vi höra dem.

Slå an! Sjung ut! Låt rymderna brusa,
himlarna sjungande tala.
Sprid över jorden Guds toner ljusa.
Sjung, sångvingad, skimrande svala.

Flyg som en ton ur rosens dagg,
in i var människas sinne.
Sjung till en smekning var sylvass tagg,
som du kan finna där inne.

Strö tindrande stjärnor i mänskans tal,
i tankarna blomdoft och solstänk.
Och skruda var själ för en Konungabal:
I fluidum av böljande solblänk.

Ny står hon, mänskan, i älskande ljuset,
det ljus, som för månen och solen
vida omkring och smälter allt fruset
med värme. Hon kysser violen!