Jag är en sårig, bruten hund
Som närmar mig min ödesstund
Ty ända sedan jag var valp
Mitt värde suttit i min skalp

Kan ni ta det om igen,
Det där om mänskans bästa vän...?
För likväl blir jag sparkad på
Och mina syskon likaså

När människan vill leka gud
Då stjäl hon någon annans hud
Och i sin råa statusjakt
Av fångna djur hon får sin makt

Bakom galler flyr vårt liv
Förutan lek och tidsfördriv
Och om vi stör och bråkar
Trakteras vi med påkar

Säg, vem ger akt på vår strapats
Och minnesmärker denna plats,
Där vi som stod för pälsen
Fick vårt eget Bergen-Belsen?

Vårt ylande, vår klagosång,
Hörs eka bittert natten lång
Från mink och tvättbjörn, räv och hund
I mången bur kring Jordens rund

Och husbonn vår, på handlarstråt,
Han hör ej ens vår sorgegråt
Nej, han tittar blott på våra skinn
Då han stuvar oss på flaket in

Och i denna mörka fångtransport
Vi forslas ifrån farmen bort
Efter törst och svält och nöd
Skall vi befrias i vår död

Man kunde önska det gick fort
En spruta gift – sen var det gjort
Men är det pengarna som styr
Är sådan storsinthet för dyr

Jag böjer mig för ödet mitt
Vill ända denna mardrömsritt!
Av dvalan vill jag vara nådd,
Nu innan jag blir hängd och flådd

Men vad var meningen med allt?
Är livet bara hårt och kallt?
Vad trofasthet jag kunnat ge
Det iddes ingen mänska se