som en iskall stjärna lite sorgsen
låter jag mig tveksamt bjudas upp
sedan länge förrådd av tiden
försmådd i svartnande Entitet
men jag anar ja - jag känner
min förväntan upphetsning

för likt Andromeda
rodnar även jag överlyckligt darrande
när Galaxen med galanta rörelser
med självklarhet bjuder upp mig till
en magisk dans längs Vintergator
kantade av polerade ädelstenar

försiktiga och nätta är stegen vi tar
där i början av livets Evolution
vi trevar försiktigt fingrar längs varandra
viskar uppskattande heta ord
känner hur lusten till livet egrerar
strör lysande Stjärnstoff omkring oss

jag låter mig bli förd ja Förförd
och inget kan få mig att slockna
nej - jag kommer att lysa i evighet
för han leder mig uthålligt mot ljuset
längs alla de osynliga Maskhål
som korsar vår Oändlighet

det magnifika i rörelsen fångar mig
sveper mig törstande med sig
i Omloppsbanan kring våra väsen
för likt Saturnus vackra ringar
kommer vi alltid att finnas där
älskandes varandra

det vi inte ser men kan ana
är de Svarta Hålen i utkanten av vår dans
hålen som repulsivt drar allt till sig
med sin täta ouppfyllda frånvaro

denna motsägelsefulla egenskap
skapade av Någon saknade av Ingen