I
knotiga grenar
går sönder under mina fötter

och löven prasslar passande

jag går bort till vattnet och stoppar ner tårna
du skall bara veta hur iskallt det är

jag försöker vända mig från den osynliga
som ändå ser mig

II
jag är ensam och dinglar med benen
inte är jag rädd känner knappt saknad

jag hör röster en poet som sjunger

ibland försöker jag hålla för öronen

gräver upp en näve sand skitiga naglar blir skitigare
och jag kastar den så långt jag kan
jag står upp nu och skriker

poeten sjunger och jag skriker hans utkramade ord
jag sjunger med honom ibland

III
det skall aldrig hända igen
det skall aldrig hända igen

och jag dricker mig otörstig i det klara vattnet
öser med skakande fingrar och jag skiter i att jag har vantar med avklippta fingrar på mig

jag går snötomma gator och jag skall ingenstans

jag springer mörkret kompakt och jag skall verkligen ingenstans


IV
jag fryser och tror inte att det är sant
inte ens kläder värmer mig

ingen kan värma mig. jag tänder en brasa ikväll
och häver i allt jag hittar här skall det eldas här skall det brinna
så brinn
alla hjältinnor är döda (hjältar är något som aldrig ens funnits)

V
och jag har lärt mig att det växer inga vitsippor i
snöyran
det växer inga vilda maskrosor i en mörk garderob
och inget slår rot i sjön
varken det är sommar eller vinter
is eller öppet

men jag kan gå över isen och jag ger bort
en nyckelring jag hittade påväg till bussen
(en dröm)
till en uteliggare som tänder eldar för att hålla sig varm
och jag kan inte låta bli att följa hans spår
dit där han kom ifrån
och isen är tunn jag ser fiskar simma under mina fötter

och värmen slickar mig i ansiktet

VI
så dör vi där ändå
med en flaskhals en sång och en ljus dröm
som eldas på utav bitterkylan när jag somnar i en snödriva
påväg mot ingenstans