II
mitt hjärtas vinter
där skaren inte brett ut sig

ser jag dina rävspår
försiktigt tassa förbi

och jag viskar (men önskar mig något annat)
Farväl (outsagt)

och jag kryper försiktigt ner i en hermelinhåla
som en katt i mörkret blickar mina bräckta ögon

bort mot dina spår där skaren inte lagt sig helt än

men jag knäpper händerna i en försiktig bön
inte till någon särskild det finns ingen här
men jag säger den högt och jag gråter
med varje ord tårar som fryser på mina kinder
som kristall det är natt och allt är svart
men mina bräckta irisar speglar gula fläckar
i månens oändliga form

och jag värms
av insamlade löv, kottar och hasselnötter
som något lämnat efter sig
något som kanske är dött
jag behöver inte äta, tänker jag
men jag behöver värme
märker jag

för jag kan inte sluta skaka
och jag ser hur tassspåren lyser gyllene
strålar mot mig
men jag vill inte följa efter dig

jag kan inte det
du vill inte det

III
plymer av rök får mig att likna
en undangömd sammanpressad
cirkushäst
och jag beskådar en cykelväg
från mitt gömställe

män cyklar saltat till jobbet
en och annan åldring med sällskapshund

och jag hör (men jag är tveksam)
barnskratt och någon slags gråt

jag plockar fram min teaterkikare
och känner mig cirkushästen 1700-tal

där jag spanar efter tårar
och skaren har lagt sig

IV
och jag håller en svart man hårt i handen

jag äter smultron med min fantasi

ingenstans jag landar ser jag längre några spår
(utom någonstans i mitt hjärta)

och när jag tappade tallriken
skrek du högt
akta golvet

V
jag fantiserar om att knulla i ett grönt dike

men jag gör inte det längre vissa saker tas ur en

VI
när den sista åldringen försvunnit bakom träden
kryper jag ur mitt hermelinhål

sträcker på mina hästben och sol slår i solhår
bräckta ögon kisar kikaren slappt i handen

spanar med långa steg löv vind djupa andetag
och jag tar flera steg till ut i parken

jag tar upp kikaren, stannar för att betrakta en blomma
en liljekonvalj på nära håll det sticker hål på illusionerna

och sedan vandrar jag försiktigt några steg till
plötsligt alldeles darrande rädd det är så kallt
en hare sitter försynt i den vita snön
och det faller som Narnia om morgonen utanför mitt
födelsedagsfönster tjocka schok och jag darrar

men jag vänder mig om och tittar upp mot solen ibland
och jag kisar inte bräckt vattens sälta avdunsar mot den blå himmelen

och en svala flyger med hibiskusar i munnen
det är tungt men den vägrar att ge upp

ebland krokusarna plötsligt under mina fötter
finner jag fallfrukt frusen från förra årets vinter

jag äter äpplet med stelfrusna fingrar
och jag tinar i vårens sol

jag darrar i hela kroppen jag kan inte sluta
solen skiner genom bleksmal ådror av blod bultar försynt
när mitt hjärta gör krumpsprång för solen
darrar haren i iskylan inuti

VII
Savannahs mistral sveper in med sin kraft
ödelägger hermelinhål
pensionärsliv
cykelhjul