Mörkret faller över vår stad
och från mitt fönster ser jag er alla.

Den äldre damen som älskat besinningslöst,
men som förlorade sin kärlek till döden, alldeles nyss.
\"Det är detsamma som att förlora sitt förstånd\",
säger hon tyst för sig själv då hon släcker lampan för att sova.

Den maniske mannen som ständigt springer, stressar, skyndar.
Hans kropp har ända sedan skilsmässan manat på honom.
När dagen är slut och kroppen tvingas vila
tar han ett sömnpiller för att bedöva tankarna.
\"Om någon ändå kunde tvinga mig att stanna upp,
innan min kropp sviker mig!\"

Den ständiga humoristen vars skämt ständigt förnöjer,
men som innerst inne tvekar och undrar:
\"Varför ökar känslan av tomhet för varje skämt jag drar?\"
Han känner värmen från skratten men tomheten i sig
gör att han förväxlar skratten med villkorslös kärlek.

Det blonda flickebarnet som ser världen med friska ögon,
och som undrar varför alla vuxna ser problem i allt.
\"De har visst glömt att det vackra finns i minsta ting\",
tänker hon innan hon somnar för att drömma om det minsta.

Den uttråkade hemmafrun som varje dag
lovar sig själv att just den dagen är den sista.
\"Att älska sig själv är att förverkliga sig själv\",
tänker hon då hon lyssnar på sin snarkande make.

Den unga gossen vars pappa alltid luktar konstigt.
Den konstiga saften som han själv aldrig fått smaka,
gör pappan till en annan - en otäck.
\"Imorgon kommer han att vara min snälla pappa!\",
tänker gossen utan någon som helst föraning om
att han 20 år senare fortfarande kommer att slåss
mot de demoner som skapats av den otäcka pappan.

Mörkret faller över vår stad
och i min spegel ser jag er alla.