Människan sitter vid diktens port.
Åh, milde tid, som hon alltid gjort?
Finns ingenting vettigt att göra?

Finns ingenting vettigt, med pomp och ståt?
Måste hon alltid kreera en låt?
Kan inte i takt hon marschera?

Att kort, för det mesta, är underbart,
att smått och tafatt är båd´ blygt och rart,
att längre än längst inte finns – Förgjort! –
och stort, alltför ofta, blir alltför stort,
är det någonting att skandera?

Är det nåt för en melodi?
Nä, res på dig, mänska, hugg tag, hugg i,
och låt oss placera en första sten,
en grundsten för stegen till himmelen!

Seså, låt oss bygga nåt himlastort,
som reses förbi både dikt och port
och strävar mot himmelsk oändlighet,
som skänker oss lycka och evighet.

Låt oss bygga och måla och sy,
låt oss vandra förbi både svala och sky,
låt oss satsa vårt liv på ett meningsfullt mål:
låt oss springa till himlen på stege av stål!

Låt oss gästa Vår Herre och se hur Han bor.
Låt oss se hur vår sol omkring jorden snor.
Låt oss sitta där… Säg, vad tänker du på?
Äh, att en humla kan flyga… brumma å så…