Ensam vid mitt fönster ser jag molnslöjor flyta
som upplysts från marken av storstadens ljus.
Jag är som en fisk som ser upp mot den yta
där jag sen som död en gång kommer att flyta
och som ett akvarium känns mitt hyreshus.

Jag drömmer om en spirande asfaltsblomma
som skimrar av solsken bland storstadens hus.
Jag drömmer den älskade, levande, fromma
bland fönster och ögon som likgiltigt tomma
ses stirra i intet ovan gatornas grus.

Jag skulle denna blomma mot bröstet trycka
och kyssa och skratta i älskogens rus.
Den drömda och jag skulle dela den lycka
som är allt för sällsynt numer kan man tycka
bland gråbleka gator och gråtunga hus.

Jag ville att vi bägge skulle vandra i skogen
och där lyssna till kronornas evighetssus
och älska på ängar och bland höet på logen
i kärlek så innerligt äkta och trogen
och dricka ambrosia ur gudarnas krus.