När du var liten så badade du i tvättfatet och plaskade med händerna i vattnet och det stänkte överallt, du skrattade hela tiden...
berätta mera..
När du var nästan ett år så tog du ett steg, och sen tjoff så satt du på ändan, sen tog du två steg, tjoff, upp igen och sen tre steg tjoff, på ändan.
Men när du vart ett år så kunde du gå och du höll armarna rakt ut...
berätta mera..
När du var liten skulle du hjälpa mamma att sortera strumpor, och du kunde inte utan bara snurrade ihop alla strumpor och skrattade...
berätta mera..
När du var liten hade mamma just gjort ren dig och då kissade du på mamma och mamma kunde inte låta bli att skratta och då skrattade du och vi skrattade...
berätta mera..
det lilla barnet ville höra mer och mer och mer, ville aldrig att det skulle ta slut.

Och mamman började förståeligt nog få en aning svårt att hela tiden komma på nya små minnen och anekdoter, själv lyssnade jag fascinerat på som jag upplevde det, den eviga strömmen av bilder.

Det kändes bra att sitta där och vara med i strömmen och jag tänkte att,
mamman,
du behöver inte vara så kreativ, intressant, inspirerande, spännande och duktig oavbrutet, även om barnet inte kan få nog.
Fast mamman tyckte nog också om det.