Skogen har alltid varit en fridfull plats, någonstans där flickan kan hämta kraft och få tid till att tänka. Men aldrig har den känts så instängd som den gör nu. Träden skrattar åt henne där dom står. Drar henne i håret när hon går längs med stigen. Vinden ger flickan hårda örfilar och fåglarna viskar till varandra. Ekorren vänder henne ryggen och klättrar upp i ett träd. Ensam och övergiven fortsätter flickan sin vandring. Smärtan har byggt ett bo innanför bröstbenet djupt inne i hjärteroten. Flickan är rädd för att laga hjärtat, för att det ska bli helt och kunna gå sönder igen. Ingen ser smärtan men den känns inuti, den känns inuti flickan och nu kväver den henne sakta. Luftstrupen drar ihop sig och det blir svårare att andas. Hon försöker att ta djupa andetag men luften verkar ha tagit slut. Lungorna skriker att de behöver syre. Hjärtat pumpar hårdare i bröstet som sprängs i små små bitar, så små bitar som inte går att laga. Faller handlöst ner mot marken. Skrapar knäet mot rötterna. Träden skrattar ännu högre nu. Men smärtan gör det lättare att andas, den fysiska smärtan är större än den psykiska. Sakta börjar ögonen fyllas, tårarna rinner nerför kinderna och sugs upp av tröjan. Flickan ligger kvar på den kalla marken, orörlig med ett läckande ansikte. Det finns inget stop. Det är så mycket som rinner ut. Allting som hon länge har borrat ner djupt där inne har helt plötsligt fått ett eget liv. Den låsta dörren har hittat nyckeln som flickan trodde att hon kastade bort för länge sedan. Koden är knäckt och nu finns det ingen återvändo. Det finns ingenting som hindrar alla känslor som flyr för sina liv. Själen flyger iväg. Högt upp över trädtopparna gör den en volt och försvinner sedan spårlöst. Det enda som visar att känslorna har fått ett eget liv är den lilla kroppen som ligger och skakar på den kalla marken. Det är den lilla kroppen som inte vet hur den ska reagera. Vad ska den göra när alla känslor flyr? Hur ska hon göra så att känslorna stannar kvar? Det är bara mörkret som stannar och omfamnar flickan där hon ligger. Mörkret blir hennes enda och bästa vän. En vän som aldrig sviker och som aldrig lämnar henne ensam. Någon som kommer att gå tätt vid hennes sida. Håller flickan krampaktigt i handen utan att släppa taget. Flickan vet inte hur det känns att ha någon bredvid sig som lyssnar utan att döma. Som kan låta flickan falla men hjälper henne upp igen. Flickan undrar om alla människor har en bästa vän. Hon undrar om hon är den enda personen i hela världen som inte har någon att gråta ut hos. Som inte har någon att skratta tillsammans med, eller är hon den enda? Hur känns det att få en kram utan anledning? Flickan undrar hur det känns att få en kram enbart för att hon är just hon. Är hon den enda flickan som inte har någon som säger att just hon är värdefull? Det är ingen som tycker att just hon betyder mest av allt i hela världen. Hon är ensam tillsammans med mörkret. Hon har ingen bara mörkret som hon delar med så många andra. Nu har även skogen övergett henne. Skogen som så länge har varit hennes plats på jorden. Som ingen har kunnat ta ifrån henne. Men nu är den känslan borta, den flydde tillsammans med alla de andra. Flickan har bara tomheten kvar. Ett skal av det som en gång var hon. Den glada flickan med det fina leendet finns inte längre. Hon vet inte var den glada flickan har tagit vägen. Var är hon? I spegeln finns bara ett par tomma ögon, blek hy och glanslöst hår. Bilden visar skalet av det som finns kvar. Visar att flickan inte lever, att hon har glömt bort hur man gör. Spegelbilden berättar att flickan är levande död.

Flickan försöker resa sig men kroppen lyder inte. Hjärnans signaler når inte längre fram. Hon har varken kraften eller viljan som krävs. Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Molnen släpper stora droppar som träffar den lilla kroppen. Tröjan suger åt sig och bildar blöta fläckar på ryggen. Kylan biter i huden. Kroppen skakar febrilt för att få den att släppa taget, ingenting hjälper hon är fast. Kanske kommer prinsen. Kanske kan det bli som i sagorna. Att prinsen kommer ridande på sin vita häst för att de sedan ska kunna rida bort i solnedgången och leva lyckliga i alla sina dagar. Den lilla flickan ligger på magen och väntar på prinsen som aldrig dyker upp. Hon väntar på någon som egentligen inte bryr sig, som inte ser henne. Det är ingen som hör flickans rop på hjälp. Det är ingen som vet om att hon skriker, det syns inte och det märks inte. Det känns inuti flickan, på den plats där ingen annan får komma, innanför bröstkorgen i hjärtat. Det är det trasiga hjärtat som skriker på hjälp. Det är ingen som hör det svaga ropet. Eller kanske hör de hur hon skriker men låssas bara inte om det. Kanske vill de egentligen fråga men är rädda för svaren, rädda för att inte kunna hjälpa till. För att inte göra tillräckligt. Försöka för att sedan inse att de misslyckats och måste börja om från början. Hur många gånger orkar en människa, en liten flicka börja om från början?

Träden kommer tätare inpå. Fåglarna flyger iväg. Allting blir kusligt tyst. Flickan sluter ögonen. Hon flyger ur barnakroppen, över granarna och bort från skogen. Hon landar mjukt i landet långt långt borta. Flickan sjunker ner i de fluffiga molnen. Den lilla kroppen blir lika mjuk som kuddarna hon ligger på. Hela hon fylls med värme. Hon känner att klumpen i magen börjar smälta. De tidigare stelfrusna andetagen lämnar återigen kroppen. Blodet färdas i ådrorna tillbaka till hjärtat som åter igen pumpar flickan full med liv. När hon öppnar ögonen igen ser hon ett vägskäl. Ska hon välja den väg som leder tillbaka till den lilla kroppen på den kalla marken eller ska hon välja den som är främmande? Ska hon fortsätta gå på den väg som alla talar om och som alla kommer att gå eller ska hon tillbaka till ingenting? Ska hon fortsätta på den väg som verkar otrampad men om man kisar med ögonen kan man urskilja små fotspår. Kanske är avtrycken från barnafötter. Kanske har någons föräldrar, någons syskon, någons morföräldrar eller vänner gått stigen före den lilla flickan. Kanske väntar flickans föräldrar på andra sidan kullen. Kanske kan fotspåren tillhöra någon flickan tycker om och som älskar henne. Om flickan bestämmer sig för att gå stigen mot det som är främmande kommer hon kanske sluta att vara levande död. Om flickan går kanske hon kommer ihåg hur man gör för att leva.