och det var gummisulat, skoningslöst

som om varje vattenkoppel, dess cell i magnesiugram,
ville sära på hårdheten, men jag kunde inte vackla. Jag kunde inte röra på mig, och sudden under fothalvorna gled, gled lite längre och tvättolja ströp min syn, det irriterade och föll in i på en bänkrad, en skola för viljan, avgörandet och klurigheterna och sekundandens svar, för de som ville förstå, veta, plira med blicken och tugga träpennor.

 som knackade på.

 och la en krans, vit , och sa nåt om stundens allvar och dåtidens längtande asfaltsbrygga och hur solen klippte sig genom gravlundar och nötta grovgröna avskedesaskar. och hur sten blev kattguld, och kattguld blev silver och hur silvret blev med ett...guldets skimmrande locköga..vändandes  på en manegé av fruktlig kärlek.

och faktiskt, så tror jag, att det var magen som guppade först. Det var tankens hosta och något ville vara sagt, en tydlighet och jag ville stå kvar och låta hotets känsla få födas. jag var rädd. jag var oförmögen. jag var strandsatt och obefunnen. jag var du. och du var älskad.

och allt var sånt

som aldrig

skulle

ske