Tröttheten kommer krypandes och med den ångesten.
Jag känner hur den växer, slår rot och riktigt gror in i mig.
Jag känner ilskan välla upp inom mig.
Jag känner alla sveken som ett enda hårt slag i magen.
Jag lutar mig mot väggen och sjunker ner mot golvet, ner, ner och igenom.
Snart når jag botten och ändå sjunker jag.
Faller.
Ramlar.
Handlöst.
Skoningslöst.
Mörkret sluts tätt runt mig, känslan av att kvävas blir starkare.
Jag sluter mina ögon och glömmer världen för en stund.
Låter mörkret sluka mig och jag
sjunker
faller
ramlar
utan att ta emot.
Då vet jag att det här;
det är slutet.