du pulvriserar mig
faller. som flagor

avståndet neråt uppåt
är oändligt

jag vet inte längre
var min kropp slutar
eller var den börjar

millimetrar. mellan oss

känner hur jag förångas
blir till ett varmt moln
stiger sakta.

ur min kropp

ser sen den mörka ögonfransen
som lossnat från sitt fäste

med ostadiga fingrar
som just återvänt till min kropp
lyfter jag sakta bort den
från din rodnande kind

där
under ditt ögas glans
din iris av djup

jag tar ett tyst andetag
och viskar i ditt öra:

"önska dig... och blås!"