ett blåsvart blåställ
ur vilket stendammet
aldrig gick ur
det fodrades ingen
större fantasi
att tänka sig dina lungor

med vana
och med yrkesmannens elegans
hanterade du skrotningsspettet
längs reakttorgropens branter
det var på din skicklighet
våra liv hängde
när vi drog pumprör
längs gropens golv
en lös sten
25 meters fallhöjd
då hjälper inga hjälmar

vi litade på dig
och vi lever än

vi kunnde ana din längtan
de lappländska dragen
berättade din bakgrund
ett tun med kor
och en väl sliten kvinna
med ungar runt benen
minnen från
dina hembesök

i dina ögon
såg vi fjäll
men vi hörde också
sprängsalvor
från tämjningen
av norrlands älvar

du var
det tysta språkets man
långt från brännvinets
munvighet
du fick din verklighet
ur Norrskensflamman
som alltid kom
en dag försent

där följde du
världen
och fobollslag
vi inte trodde fanns
Elov larssons
sportreferat
var något extra

det gav dig
hembyggden
med mygg
stora som gråsparvar
där kunnde inte
kattegatts måsar konkurrera

jag hoppas du kom hem
till ditt kaffe med salt
att ni sitter
vid det vita trädgårdsbordet
och njuter
fjällvärldens viskande

att ungarna hälsar på
från exilen
i stockholm och umeå

i byrålådan
ligger vattenfallsboken
min finns också kvar