Skymningen hade för länge sedan fallit och sömnen vägrade hälsa på. Tankarna spann vidare som många andra nätter då jag legat sömnlös, men denhär gången var det annorlunda. Ångesten hade aldrig tidigare legat så tungt över mig. Ett brev som blev skrivet i blindhet där orden hade blivit främmande för honom var nu postat.

Han hade intalat sig att gå hem efter han postat min framtid och vänta på svar, men när han kom förbi min port gick han bara förbi och benen ledde honom till gränslandet mellan stad och land. Gatlyktorna långt bakom tändes en efter en, men fötterna fortsatte envist att bara gå. Träden närmade sig för varje steg och slöt sig slutligen runt honom och han satte mig på en stubbe med händerna i ansiktet.”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? VAD HAR JAG GJORT?!!”.Orden studsade och slungades ut i ingenstans. Det var som om han väntat sig ett svar, men när tystnaden ljöd kom tårarna. Om de var av lycka eller sorg kunde han inte riktigt säga. Hur ska man känna sig när personen som tagit med ens hjärta återvänder? Ska man fyllas med glädje, med hopp? Allt var plötsligt så oklart.

De obesvarade frågor som han hade burit i så många år, skulle dem nu få sina svar? Ja, det förutsatte ju förståss att hon fick brevet, att hon läste och att vi sedan träffades. Det var så lustigt, han hade i så många år dagdrömt om vad han skulle sagt henne, men nu är mina ord borttappade.
Händerna for genom håret och la sig bakom nacken. Han blickade upp mot himlen och såg molnen som hade tryckts ihop. Regnet skulle säkert komma närsomhelst. Och det gjorde det också, det tvingade honom tillbaka ut genom skogen, ut på åkern och mot gatlyktorna. Denhär gången när han kom till porten slängde han mig på knapparna och tryckte in koden. Blöt ända in på kalsongerna och med en stark längtan efter ett varmt bad svingade han sig upp för det första trappsteget. Då kände han det. Doften från en postbox. Hans postbox längst ner i högra hörnet.

Utan att tänka sig för vände han skakande av köld ut och in på fickorna tills handen greppade om nycklarna och kunde med viss möda öppnade boxen. Och där låg mycket riktigt ett brev. Ett brev som bar på doften av Engla. Snabbt sprättade han upp brevet, läste och sprang uppför trappan, låste upp dörren och sjönk ner på hallmattan med brevet i hand. Den blöta handen hade försiktigt smetat ut de sex ord som hon med en varsam hand hade skrivit.

”Nu kan vi börja leva igen.”