Hon vaggade sin syster långsamt i famnen, viskade lugnande ord i hennes öra. Svettdroppar bildades i hennes panna och det rann på ryggen. Det sved i lungorna och hon knep ihop ögonen hårt. Det dånade, tiden gick långsamt och fort på samma gång. Hon strök undan en hårslinga ur systerns panna och försökte se på henne. Ögonen tårades och hon var tvungen att blunda hårt igen. Huden, läpparna, ögonen sved och det var svårt att andas, svårt att tänka, svårt att hoppas. Hon log med munnen och viskade att det skulle bli bra, snart så skulle det bli bra. Bara de låg där en liten stund till.
Det var flera minuter sen, eller timmar, det visste hon inte, som deras bror lämnat dem ensamma från andra sidan dörren. Han hade gett sig iväg ut.
Fast hon blundade var det blänande vitt innanför ögonlocken. Hon kom att tänka på en vit katt de hade en gång. Den hade blivit överkörd och lämnad vid vägkanten, en granne kom några dagar senare och frågade i fall de saknade sin katt.
Hon hostade och viskade till sin syster och undare ifall hon också mindes den vita katten. Hon undare vart överkörda katter kommer när de dör. Det visste hon inte. Men säkert till någon vacker, underbar plats.
Är det samma plats som människor kommer till? undrade systern.
Om du vill det, svarade hon.
Systerns ögon var blå och rödsprängda när de sökte sig upp för att fånga hennes. Hon strök henne återigen över pannan.
Ska du inte sova lite? Så väcker jag dig när det här är över?
Systern nickade långsamt och blundade igen. Svetten pärlades på henns panna och överläpp men ångade bort nästan genast. De låg brevid varandra på det brännande golvet och hon höll om henne hårt. Hon önskade att hon hade kunnat hålla om henne så hårt att hennes egen kropp omslutit hennes, skyddat henne. Hon kämpade för att hålla sig vaken, vägrade lämna sin syster. Hon kände hennes lilla bröstkorg häva sig upp och ner, kämpa för ett andetag till.
Såja, hon kramade hårdare, somna du... Somna min fina, lilla syster, jag tar hand om dig.
Och när hon kände det sista andetaget mot sin hals tillät hon även sig själv att somna.
Någonstans hörde hon avlägsna rop, de berörde henne inte. Hon var klar nu. Det exploderade och de långa eldsflammorna förde henne bort.