Jag tänker mig att vi,
15 år från idag,
sitter vid ditt köksbord
medan klockan på väggen
tickar illavarslande
(varje sekund
påminner mig
om hur lite tid vi har kvar)
och med respekt
för din stundande
bortgång
tvingar jag mig själv
att svälja min stolthet
och den sura smaken
ger mig kväljningar
men jag gör det,
jag sväljer den,
tar ett djupt andetag
och säger så ärligt jag kan
till dig

"Jag förlåter dig".

Min enda rädsla
är att du,
efter allt som hänt,
ska lyfta dina blå ögon
som sett för mycket
av livet
för att kunna tycka om det,
att du ska titta på mig
och mitt trasiga inre
med de där ögonen
och fråga

"För vad?"