jag saknar hennes röst i mitt öra
och hur hon kunde vända ens
humör på bara några meningar

jag saknar glädjen som spred sig
i kroppen varje gång hon log
och hur det varade i flera timmar

jag saknar hur hon spontanringde
bara för att säga att hon saknade min röst
och hur hon alltid trodde att hon störde

och jag hatar att jag aldrig hör hennes röst om nätterna längre
och att hon har slutat bry sig (som om jag aldrig betydde något)
och att aldrig veta om hon menar det hon säger

jag hatar att inte vara den hon ringer
när hon behöver någon att prata med
och att alltid bli besviken över att hon aldrig hör av sig

(jag trodde du visste att jag behövde dig
du var marken under mina fötter och

jag

f
a
l
l
e
r

utan dig som stöd)