Han diktar seriöst och har något att säga,
är mångsidig och behärskar alla genrer
men blir bara refuserad,
år ut och år in,
verk efter verk,
decennium efter decennium,
av vilket förlag som helst,
och bara kör med samma intetsägande opersonliga formler
utan kommentar, utan uppmuntran,
utan erkännande, utan bekräftelse
ens på att någon läst insänt manus.
Vad har förlagen att vinna på
att refusera en diktare
konsekvent för alltid
vägrandes att ge honom den minsta chans?
Oberoende av kvalitet, produktivitet,
intressant innehåll och oantastligt språkbruk?
Han hänvisas till byrålådans svarta självmordsmörker
eller till nätet, men där får han betala för att prostituera sig.
Aldrig förr i historien har diktare haft den ställningen
att de nödgats betala för att komma ut.
Det är unikt för vårt samhälle och vår tid.
Är diktaren en kvinna är hon utan tvekan en ensamstående mor
och utsätts då för skönstaxering för sin fattigdom,
då taxeringsmyndigheterna inte tror på att inkomster kan vara för låga –
man kan ju inte leva under existensminimum,
och framgår det att man gör det enligt deklarationen
måste man ljuga, alltså blir det skönstaxering
med våldgästning av kronofogden
som återkommer varje år
då vederbörande inte har några tillgångar.
Och diktaren fastnar i anonymitetens fattigdomsfälla
och kan ej ta sig ut ur den onda cirkeln
av misärens återvändsgränds ekorrhjul;
så det slutar helt logiskt med självmord,
han försvinner frivilligt då han inte var önskvärd,
han var från början utesluten från samhället,
liksom Platon uteslöt Homeros från sitt akademiska ’idealsamhälle’
där endast rumsrena akademiker fick förekomma
medan fantasin, kreativiteten och friheten uteslöts.
Måste det då vara så illa?
Diktaren ville inte bli negativ eller bitter,
han ville bara skriva konstruktivt och kreativt,
han ville bara berätta goda historier,
men den långsamma kvävningen i ett samhälle
där kulturen var satt på undantag och tabustämplad
om den skilde sig från modet och lönsamheten
tvingade honom vart han icke ville,
in i bitterhetens, isoleringens och föraktlighetens hörn,
som ej var acceptabelt,
så han försvann helt frivilligt
med alla sina dikter, dramer, romaner,
essayer, reseskildringar, noveller, biografier,
som allt deletades från nätet
eftersom han inte längre kunde betala
notan från sitt webbhotell.
Vi kommer aldrig ens att få veta
vad han/hon hette
då diktaren tog konsekvensen
av samhällets ihjälrefusering av honom
och tog med sig sin identitet
bort ifrån det.

Och förlagen tiger och skär ner
och skyller på att böcker är för dyra
både att köpa men i synnerhet att producera,
varför bara någon promille numera accepteras årligen
av tusentals insända manus,
varför refuseringsruljangsen blir outsägligt trist
och de riktiga manusen till slut
alla bara hamnar i dokumentstrimlaren.
Men är det inte värre än själva nazismen
med deras bokbål
att förstöra böcker innan de ens blivit tryckta?
Och hur kan någon skribent
mer ha något förtroende för något förlag,
om allt vad förlagen kan göra
är att förstöra ditt manus?