Jag vet att jag skriver för mycket om kärlek och ensamhet men
det är kanske det jag måste bearbeta
kärleken jag aldrig funnit
och ensamheten jag utforskat till dess yttersta gräns

det är som att vandra längs två
parallella vägar där den ena foten har tränats mer
i att känna efter

kanske är det så man lär sig leva,
genom att bara stå ut

och finna något nytt, kanske
en mening i det gråa sörjan