jag vill anklaga alla svaga som fått mig hoppas på att livet är en saga
inte undra på vi känner oss bedragna och klaga
när spelet känns som en billig bilaga
hjärtsvaga små individer vi lider o kvider
strider och bedriver
meningslösa drömmars hopp med en oförklarlig torkan till själens dropp
hoppar höjdhopp med den långa tidens förlopp
och sen
helt plöstigt kommer vi
pussla med alla dessa skärvor i vårat känsloliv, hoppas varje gång att det var meant to be
o se våra vänner i bildakriv, så med olika motiv blir kanske allt grått till slut
men livet ut går ju inte misshaga, så det kanske är dags att sluta jaga

och helt enkelt hoppas på det sämsta



vi har alla blivit bedragna och jag får beklaga
att det är helt enkelt den enda gången vi får behaga
att då livet utan några förväntningars gnaga faktiskt är den enda gången det möjligtvis kan bli en saga...



så jag drar mig tillbaka till betongen kokongen och vardagasjargongen
och accepterar undergången

av mitt lala-land