När jag tittar ut genom fönstret, ser jag dig sol, strålandes, värmande och härlig.

Helst av allt skulle jag vilja gå ut på en promenad som skulle kunna ge mig perspektiv, men jag orkar inte.

För jag orkar inte ta ett enda steg till.

Jag önskar att jag kunde vädra mitt kaos som återigen tagit ett stadigt grepp om mig, men jag kan inte För jag orkar inte ta ett enda steg till.

När jag ser ut genom fönstret, ser jag hur lycka ska se ut, hur det ska vara. Men nu sitter Jag istället här inne och fantiserar, omringad av dammråttor som måste städas bort, instängd i mig själv, med all denna kyla, ensamhet och ångest.

Vart gömmer sig mitt liv, min trygghet som jag vet ska finnas här hos mig? Vart gömmer du dig?

Snälla, kom tillbaka, du var en fin vän, du är den jag kan luta mig mot, jag behöver dig här hos mig.
Just nu är allt borta, utom räckhåll och jag når inte längre min verklighet, jag är vilse i mitt sökandes kaos.

Jag vill ju ha dig här hos mig!


Det är som om mitt hjärta svävar på moln, som om den vill ut ur min kropp, som om den vill fly ifrån min sargade själ.

Ångest, tvångstankar, släpp greppet om mig, för jag vill leva, jag vill sjunga, jag vill veta vilken väg jag ska ta.
Jagmåste få gråta ut min tvivel, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill få tillbaka mitt liv... snart!