...är att kunna känna, att våga känna..

Igår var en märklig dag.. Det fanns mycket tragik, maktlöshet och förtvivlan i min närhet men samtidigt mängder med kärlek och hopp.. Och jag kunde känna allt.. Av nån anledning var jag som ett öppet spjäll igår och känslostormar virvlade runt i mig, gjorde mig vimmelkantig.. Både andras känslor och mina egna men mest andras tror jag.. Människor delade med sig av sitt inre, berörde mig till tårar.. Känslor av tacksamhet fyllde mig som inte kan beskrivas med ord.. Jag bröt ihop fullständigt flera gånger och skratta så tårarna spruta, vek mig dubbel och var tvungen att hålla mig i dörrkarmen vid ett tillfälle för att inte ramla omkull.. Och det var så jävla skönt.. Skratta så jag knappt fick nån luft för det blev för mycket.. För mycket känslor i mig och skrattet släppte ut dom.. Känslor som kasta mig fram och tillbaka hela dan, som en kula i ett flipperspel.. Men jag lät det va så, jag stanna kvar i blåsten och det var fint.. Det är fint och va människa, att ta del och va med..

Kom precis hem, har varit ute i skogen och spenderat lite quality time med universum och mig och kunde känna den här tacksamheten från igår ännu starkare.. Jag satte mig på en äng med ryggen mot ett träd och bara var.. Var ett med universum och det var så vackert.. Med vindens sus i öronen lät jag mina ögon vila på skönheten runt omkring mig.. Trädens knotiga, kala grenar som sträckte sig mot himlen i väntan på att grönskan ska återvända.. Såg ett rådjur beta på åkern fullständigt ovetande om min existens.. Såg myggor som fladdra omkring och jag betraktade grässtrånas sävliga svajande i vinden och det var så skönt.. Att bara vara där och då, ett med allt och låta sinnesron smeka mitt inre.. Bara tanken på gårdagens hysteriska garvattacker fick mig att börja skratta igen.. Så jag bara satt där och skratta.. Log och andades, tacksamt levande.. Till slut kröp kylan under skinnet på mig och jag var tvungen att röra på mig.. Men innan jag gick snacka jag lite med universum om tacksamhet, kärlek och drömmar.. För att hålla relationen levande och för att fortsätta vara en del av allt det vackra som omger mig..

Andlighet är att öppna sinnet och ta del, att svepas med av den ström som är livet.. Att våga känna, våga älska, våga vara den man är..

Andlighet är att sitta ensam på en äng, med ryggen mot ett träd och skratta..

Skratta för att livet är så fantastiskt vackert..

Och för att jag får va med..