Det är länge sen nu
jag vet


och jag är väl antagligen tokig
för jag minns fortfarande din hand
i min

vår nästankyss

jag minns stigarna vi gick
dina ögon
ditt skratt
din röst

Jag vet inte varför
du blivit kvar hos mig

antar att du var speciell

att du hade en vacker själ
som jag fick se en glimt av
och jag har alltid undrat om jag var
speciell för dig
fast då vågade jag aldrig fråga

kanske hade jag för mycket att förlora

Men jag har ofta tänkt på dig
tänkt att jag ska skriva

att vi kunde träffas
fika och prata och se om det fanns
nåt kvar av det
som i alla fall jag kände

Sen inser jag att jag är mitt uppe
i ett annat liv

och du har säkert ditt
man och barn och volvo
och allt det där


Dumt att störa