Mina ögon

längs vävens brokiga textur

skickar minnet

bakåt

genom dess upphöjningar knutar revor

återupplever dofter

av våra kroppars liv tillsammans

avståndet

avlägsnar sig

Mina fingertoppar

följer känsligt varpens levnadsväg

min hud som aldrig glömmer

din huds struktur

dina tankar

din doft

För väven slets i bitar

vi lever inte längre varandras                      

dofters närvaro

strukturen färgen gemenskapen

allt sönderslitet

brustet

Skapar min egen väv idag

den är långt ifrån hel 

ändå

i tusen färgers brokad

men revan           

skvallrar om livet utan dig

det tomrummet som