det är för tugnt
för tugnt för ord
för djupt för de
som står och tittar på
för svart
för att mänskligheten
ska kunna ta det

du spottar
tjära på min himmel
och tynger ned
mitt stjärntak
målar små prickar
under mina ögon
(En blandning
av salt och vatten
som svider
när de rullar ner för
kinderna)


Ibland undrar jag
hur många gånger himlen
kan falla ner
innan den går sönder
helt

och jag kan inte laga
de där delarna
av ett liv
som ligger utspillda
på vardagsrumsmattan

de får ligga där ett tag
tills de glöms bort
för att sedan
hittas igen
och sopas undan
för gott

(men skulle det inte göra ont
att hitta de i garderoben
efter många år?
skulle det inte svida
långt bakom ögonlocken
fast man blundar?)



& ge mig ett leende nu
låt det glittra
för ett ögonblick
jag har sett så
mycket hopp slockna
känt det närmare
än vad jag någonsin
kunnat frukta

Ibland undrar jag
hur tugnt taket kan bli
innan det
brakar ihop
av tyngden från den gråa
himlen

då är frågan
om man ställer sig upp
och går vidare
eller ligger kvar
och låter dammet
kväva ens lungor


förlåt mig jag vet inte
ingenting
vet jag längre
allt är spegelvänt
och bak&fram
och ut&in
allt det där man
trodde man visste
visar sig vara fel

jag vet inte
hur jag ska sluta
den här dikten
jag har använt
era ord
mina känslor
och hennes
attacker
likt en spottkobra
hugger hon
snabbt

men det gör ont
långt efteråt