Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
del tre. eller del 100. jag hade så många ord då, back in 2008. då livet gjorde tillräckligt ont för att man skulle känna något.


Rädslan för att falla tvingar oss att falla johanna johanna



ser dina ben
som jag aldrig sett de förut
de är pinnar johanna, hur kunde du någonsin tro att det var vackert?
En männsklig fågelskrämma
Ett levande vrak

du tynade bort framför mina ögon johanna,
men hur fan skulle jag kunna hjälpa dig?

visste det inte

men jag skulle bli lika sjuk själv


ser på dina kindben johanna
eller
kan inteinte se dem
för de framträder så tydligt på gamla kort
ditt skelettansikte är en mardröm, vet du det?
Jag tog anstånd ifrån dig då
trodde att du skulle falla och visst orkade jag fånga dig,
men jag orkade inte se när du misslyckades

Om jag tar i dig nu Johanna, går du sönder då?
Eller har du repat dig börjat repa dig är du frisk Johanna?

Kommer jag att bli frisk någon gång, Johanna Johanna?
vad är det för helvetesväg vi valde att gå -
visste vi hur mycket styrka det skulle krävas för att gå tillbaka sedan?

Du sa

Man hänger på en klippkant
som frodo i sagan om ringen
då kan en cm vara skillnaden
mellan liv
och död



Nu är varje cm närmare tryggheten
just det är -
en ynka centimeter
ett ministeg på den jävla vägen
men det är också

ett steg





Fri vers (Fri form) av Junibarn
Läst 582 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-12-10 19:29



Bookmark and Share


    ej medlem längre
den sjukdomen är så svår kamp

tack för delning.
din dikt beskriver så
2012-12-11
  > Nästa text
< Föregående

Junibarn
Junibarn