I skräckhemmet där jag växte upp stängdes jag in varje morgon för att dö i en brunn, och varje gång väntade jag på att någon skulle komma och öppna luckan, rädda mig, hålla mig i famnen och säga ett snällt ord. Ett snällt ord!

I min barndoms stad, där till och med hundarna fick nya skor varje vår, fick jag ris - morgon, middag, kväll. En öppen hand här, en öppen hand där, en knytnäve i magen, och sedan en spark för att jag skulle sluta gråta. Sluta gråta!

Tänkte du inte på dessa enkla, uppenbara saker när du förblödde i väntan på din efterlängtade ambulans? Var det du eller var det jag som var offret i den singelolycka som följde efter vårt lilla skottdrama? Skottdrama!

Klockan klämtar.

Jag tackar Gud.

Jag har en änglavakt.

Jag vill inte få livstid för ett yxmord som jag inte har begått. Jag vill ha upprättelse. Jag vill gå vidare och slippa alla förbannade antidepressiva läkemedel. Jag vill blicka framåt. Blicka framåt!

Nya offer hör av sig varje dag.

Varje dag.