Det värkte i mina läppar, det värkte i min näsa. Det kändes som om mina ögon skulle sprängas när som helst, men man fick inte gråta. I alla fall inte låta, för då kunde det bli ännu ett knytnävsslag och det kunde träffa själva ögat, det var vad jag var mest rädd för. Jag trodde nämligen att ögat var av glas och att det kunde krossas, precis som glas, som de glasen som gick sönder när de landade på min storasysters huvud. Så jag fick inte avge ett enda ljud.

”Ett enda ljud och jag slår sönder din jävla skalle, din skitunge!”

Det var vad han precis hade sagt. Men det rann en massa tårar ur mina ögon. Jag kunde knappt se någonting och jag brydde mig inte heller om saken för det enda jag tänkte på var att inte höras. Inte ett enda ljud, men då – just då – suckade jag. Hörde han det? Jag visste inte det, för jag kunde bara höra hans fotsteg i rummet men jag kunde inte se någonting på grund av tårarna. De var tjockare än vanligt, grumligare. Hörde han det? Varför hördes inte hans fotsteg? Hade han satt sig? Varför slutade han harkla sig? Hade han somnat?

Här blev det tyst även i mina tankar. Då kom det.

Det började över mitt vänstra öra och strålade snett nedåt mot tinningen, kinden och läpparna. Jag måste ha haft tungspetsen ute, för min tungspets försvann. Inte bokstavligen dock, för den var nog kvar där. Det var bara det att jag inte kände någonting just där. Inte än i alla fall. Det enda som var kvar var smaken som hade spridit sig i munnen. Det var läder. Det var livremmen. Det var den livrem han tog av sig varje gång han tvingade min storasyster in i sovrummet och sa till mig att gå ut och inte komma tillbaka på två timmar. Det var en smak av läder och sälta - nästan, nästan som smaken av den sky som bildades de få gånger mamma stekte kött åt oss, när hon fortfarande levde. Mamma brukade säga att det var biffens egen saft. Det var blod som rann och kokade och blev till steksky som vi doppade brödet i.

Det var blod som rann från min näsa och min spruckna läpp och blev till steksky i munnen, i svedan som spred sig i hela min skalle. Men det var inte så illa, för jag hade knappt ätit något på två dagar och det hela smakade gott. Dessutom försvann det där trycket i ögonen och ersattes av den svidande hettan som spred sig från det tjocka avtryck av rodnande vävnad som livremmen hade lämnat efter sig. Han skrek förmodligen, men jag kunde inte längre höra, och det var jag glad för, för han måste ha skrikit. Jag kunde dock se, för det rann inga mer tårar. Jag lyfte blicken och såg honom framför mig. Han var helt tyst. Han rörde visst hela tiden på läpparna och viftade med armarna och pekade finger och var arg, men jag hörde ingenting.