här
får jag vara hur konstig jag vill
jag gör allt på samma gång
för då får jag ingenting gjort
ibland vill jag erövra hela världen
men får ändå nöja mig
med kallt kaffe och torr tobak
en ny cd-skiva
och mina egna ord
kommer någon
att läsa mina tankar
kanske påverkas
av de delar av mig
jag kan pussla ihop
få till diffusa bilder

ibland vill jag slipa
av kanterna pressa
ihop de delar som borde passa
i mina ögon
de borde verkligen passa
jag ser ju det
men det går bara inte
jag känner mig maktlös
allt annat än sammanlänkad
och det skaver i min skalle

ibland vill jag slippa
se alla bitar
så många former
att välja mellan
och mitt pussel
har ingen ram
väntar på andra
att lägga sina bitar till mina
någon slags fullbordan
lite helare så
men de flesta verkar
ha bilden klar för sig
eller åtminstone
en tom ram
en ytterkant
jag kanske bara är avundsjuk
eller har missuppfattat allting
det blir ju lätt så
jag går liksom runt
med käften full av pusselbitar
och är räddare för att tappa
än för att prata
fingrarna upptagna
av att följa mina egna sprickor
se var de börjar
se om de slutar

jag vill ha
dina pusselbitar i mina
men är rädd
att vi ska behöva slipa
och bryta av
rädd att lägga
fel bit i din
tänk om du inte gillar
mitt pussel
tänk om du tycker
att min bild är ful
jag har ju
så många trasiga brickor
svårt att förstå
hur det håller
tänker jag mig
att man kan tänka sig

klistrar och tejpar
är en flotte på stormvågor
i ett akvarium
det blåser upp
när alla andra
verkar vila i lä
fast ingenting är ju ofta
som det alltid ser ut
men jag behöver ändå springa
bort och söka skydd
för att inte falla
på marken framför
era vilande fötter

jag kanske bara tror
att gräset är skönare
på andra sidan
men vad fan
det är väl inte så konstigt
jag står ju
oftast i lervälling
upp till halsen